Luffarnas blogg

I bland när jag är ute och ger de fyrfota vännerna sin motion brukar jag passa på att lyssna på en ljudbok. Senast var det Leif GW Perssons senaste bok "Den döende detektiven". I boken får vi möta några av Perssons ständiga karaktärer så som Bo Jarnebring, Lisa Mattei och inte minst Lars Martin Johhansson, "mannen som kan se runt hörn" och det är här som det blir lite problematiskt. För trots att jag upplever att boken både visa Perssons stora kunnighet i polisarbetet och hans förmåga att snickra ihop intressanta intriger så är det något som hela tiden stör mig, det är något som känns som en ständig repris från hans tidigare böcker.Vad är det då som jag stör mig på? Jo det är hans ständiga upprepande av några små meningar som tex:

- Lars Martin Johansson, mannen som kan se runt hörn

- Vafan är det som händer tänkte han.

- Varför sa jag så tänkte han?

- Jag lyssnar.

- Det är bara att gilla läget.

- Jag hör vad du säger.

Vad det gäller den första av dessa meningar så kan jag förstå att han är nöjd med den, den är faktiskt väldigt talande för de egenskaper som karaktären Lars Martin Johansson har, men den blir inte bättre av att den upprepas i tid och otid. Sedan när det gäller de tre sista så misstänker jag att det är de som ska ge boken en karakteristisk polisjargong. Men nog måste väl en svensk polis ha ett något större ordförråd? Jag förstår inte hur Leif GW Persson lyckas skriva så pass tjatigt som han faktiskt gör. För nog måste väl han ha rätt gått om bildade goda vänner som kunnat påpeka detta för honom.

Slutligen en bra bok som är lite tjatig i sitt språk där vissa meningar återkommer allt för ofta (undra om han bundit dem till ett snabbkommando på ordbehandlaren?). Men som Lars Martin hade sagt i boken - det är bara att gilla läget.