Har precis lyssnat mig igenom Camilla Läckbergs Sjöjungfrun som ljudbok och det ar lite grann som att äta chips. Det verkar som en bra ide i början men efteråt när chipspåsen är tom tänker man - varför gjorde jag det här? Likadant var det med denna ljudbok. Varför lyssnade jag på den och hur gör jag för att få tillbaka mina 15 timmar?Jag tror att allt beror på att jag gillade den första Läckbergboken jag lyssnade på, Tyskungen, jag gillade upplägget med den parallella handlingen i tid och valet av tidsperiod, andra världskriget. Efter den har jag lyssnat på både Isprinsessan, Predikanten och nu senast Sjöjungfrun. Det som slår mig att dessa känns lite som vuxenvärldens svar på Biggles, Kitty eller femböckerna. De är förutsägbara, alla är uppbyggda efter samma mall och berättelserna kryddas med trevliga inslag om huvudpersonernas liv. Därför blir de också tråkiga att lyssna på men det känns luite surt att lägga ner lyssnandet mitt i så man lyssnar klart. Och så går det ett år eller så och så har man glömt bort vetta och kvar finns bara minnet efter Tyskungen och så är man där igen.Jag ger Själjungfrun fyra djupa suckar av fem.
Och nu får det bli ett slut både på att lyssna på Läckbergs böcker och att äta chips. Jag önskar att jag tagit och lyssnat på Stige Trenters bok sjöjungfrun istället, det hade nog gett mig mer det är nog 30 år sedan jag läste den och som jag minns det var den väldigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar