Eftermiddags promenad, kall höstdag, solsken, en perfekt dag? Eftersom jag misstänkte detta hade jag med mig ryggsäcken med något att dricka. Kändes som om jag skulle ångra mig annars. Lyckades trots alla år jag bott här komma bort mig lite så jag kom att irra iväg utan att veta var jag var. Tillslut kom jag fram till en plats där jag kände igen mig. Det är en plats som innehåller inhyggnaq runar av senare datering, någon gång på 30-talet om jag minns rätt. Så kan det bli ibland.
Där blev det också dags att fika till hundarnas stora glädje, det blev till och med lite tid över till att bara sitta och lyssna på tystnaden. Där kom det ett par små hagelkorn blåsande. tydligen dags för vinter snart. Det enda som störde tystnaden var egentligen bara ett telefonsamtal där jag, i och för sig helt riktig, anklagades för att ha tömt en papperskorg över en kollegas skrivbord. Så kan det bli ibland.
På vägen hem träffade vi Järvkompisen och då var vi tvungna att lägga på en timme till till promenaden. Men det var ingen som klagade för det. Så kan det bli ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar