Sista natten på året

Sedan tre år tillbaka har jag och Nicke N börjat med den alldeles förträffliga traditionen att tillbringa årets sista natt. dvs den ellan den 30:e och 31:a ute.
2007 och 2008 sov i i vinskydd då det endast beräknades bli några enstaka minusgrader under natten. I år såg dock prognosen annorlunda ut-15 grader lovade SMHI. Så i år fick det bli tält och två sovsäckar.

Vi gick hemifrån vid halv fyratiden och fick således leta lägerplats i mörkret, inte helt bra men allt för vanlig förekommande då det gäller oss. Fick tillslut upp en bra eld med det tar lite tid när det är kallt) så att att vi kunde laga lite mat. Sedan var det bara att promenera lite så att vi fick upp värmen innan vi gick och lade oss. Natten var bra, jag vaknade några gånger och var lite kall om fötterna men inget som störde - det har varit värre.

På morgonen hade vi en "långfrukost" innan vi gick en sväng på udden där vi sovit. Efter det packade ihop allt och började gå hemåt vid tolvtiden.

Barfotamannen lever!

Det finns ett rykte här omkring där jag bor som säger att bland oss alla finns det en som inte är som alla andra.Det finns en som går barfota om vintern, nu kan jag bekräfta detta rykte då jag mått honom några gånger när jag varit ute med hundarna. Men det var ett par år sedan, men i dag så hade han lämnat några fotavtryck efter sig. Barfota mannen lever - tro inte annat!

God Jul

Ja nu står julen för dörren i varje stuga

Och det är dags för oss att sluta ljuga

För när vi förbereder oss för stundande juletider

Stora delar av världens befolkning lider

För då Tomten kommer med sin säck av jute

Är det samtidigt som många barn måste sova ute

Och då alla nattens julstjärnor lyser

Ligger de där på marken och fryser

Ja samtidigt som vi öppnar våra klappar

En kvinna i södra Afrika sitt livsmod tappar

Och då vi gläds över vår julegröt

Hon sörjer sin son som rebellen sköt

För när vi sitta och glädjas över vår julemat

Finns det många som inget har på sitt fat

Och Kongos härdade kvinnor de gråter,

Ty sina barns mördare, de aldrig förlåter

Ja vi kan nu äntligen glädjas över vår vinters kyla

Men kvinnan på marken sin kropp försöker skyla

Och kvinnor i Darfur de minns sina våldtäktsmän

Ja mina vänner, nu är det sannerligen jul igen!

Vandringstips - Grövelsjön

Om man befinner sig av trakterna kring Grövelsjön har man all möjligheter att kunna göra en riktigt trevlig dagsutflykt ut efter sjöns västra strand. Jag gjorde denna vandring förra sommaren med unge Hr Nilsson samt Arrak och Emma. Inne på den Norska sidan finns dessutom flygplansvraket efter ett tyska bombplanet från andra världskriget, en Heinkel III som hamnade i sjön i början av juli 1940. I dag återstår inte så mycket, men man kan helt klar se att det varit ett flygplan.
Klicka på kartbilden för att förstora den

Julbord i det fria

Som sig bör bjöd arbetsgivaren på julbord förra veckan. Nu vill jag inte var otacksamt men på måndagen hade en verklig matupplevelse. Det bjöds på lite av varje som jag hitta hemma i kylskåpet och sedan stoppat ner i ryggsäcken. Två timmars promenad ut i skogen och sedan var det dags att äta. Lägereld, tystnad och ett stilla snöfall ramade in allting - obetalbart.

I'm in love (with a fairytale?)

Jag har tidigare begrundat olika indicier på att jag har blivit gubbe, nu har det dykt upp ännu ett. Av en ren slum (ja jag vet det brukar heta så) började jag titta på dansbandskampen, och blev faktiskt tilltalad av dem. detta resultarades i att hundarnas kvällspromenad på lördagarna började planeras så att de passade in så att jag kunde även kunde se dansbandskampen. Detta måste nog ses som ett klar indicium att jag har inträtt i "gubbsfären".

Men det räckte inte med detta, jag kom dessutom att få en ny kärlek. Playtones, jag menar vad kan man mer säga? De har allt; frisyrerna, kläderna och även de rätta instrumenten :-)

Det är bara en sak jag yndrar - var köper man en "pedal steel guitar" i dessa dagar?

Snön faller (och vi med den?)

Dagen har ägnats åt att köra bil, Stockholm-Ockelbo tur och retur. Och som sedan bjuder i trakterna kring Gävle har snön vräkt ner. Bortsett från en mindre snöfall innan Uppsala började snön singla ner i oförminskad takt så fort jag passerat dalälven. Värst var det blev det efter att jag vikit av från E4:an utefter väg 303. Bilden ovan är från den sträckan.

Nåväl hemfärd blev det det runt halv sju tiden och jag trodde då att jag skulle slippa snöfallet då det verkade ha slutat. Men när jag åter var ute vid bilenefter att varit in och handla lite kunde jag konstatera att vädergudarna bara skojat lite med mig - Snön föll igen lika glatt.

När fan blir gammal - får han läsglasögon...

När blir man gammal? Att fylla 40 var ingenting, det lämnade mig helt opåverkad. Men för något år sedan började jag märka att innehållsförteckningarna på alla livsmedelsförpackningarna var så dåligt tryckta, bokstäverna var alldeles suddiga. Sedan började jag märka att alla papper lättare att läsa om man betraktade dem lite på avstånd, men plötsligt så räckte armarna inte till - det var för korta!

Det var då som det började gå upp för mig att jag kanske behövde läsglasögon, det var inte lika lätt att smälta och svårast var det satt se sig själv med dessa på - det var då jag kände mig gammal. Nu har jag sakta men säker börjat att vänja mig vid dem. Jag har tex upptäckt att på föreläsningar är det är praktiserat att ha dem längst ner på nästippen, då kan man nämligen kika över den mot tavlan och genom dem på det papper som man skriver på.

Likaså börjar det hela nu närma sig den punkt då dessa kommer att vara en omistlig utrustningsdetalj för mig när jag är ute på vandring. Men jag fruktar inget, för jag har funnit de perfekta vandringsglasögonen. Hållbara, stryktåliga och svinbilliga (Tre stycken för under under 30 kronor på Jula).

Är jag då en gammal man nu när jag måste ha läsglasögon med mig ut i skogen, jag vet inte, men jag är i alla fall äldre och det gör mig ingenting.

Äggskalsberget

Gårdagen började med en traditionsenlig frukostpromenad. Vi valde att gå till "Äggskalsberget". Nu är det ingen ide att försöka leta fram en karta för att se var äggskalsberget ligger. Det är nämligen vårt högst inofficiella namn på denna förträffliga rastplats. Namnet kommer sig följande historia. Herr och fru Nilsson var ute med hundarna i skogen och kom fram till en trevlig rastplats men lite utsikt. Där satte vi oss ner för att vila oss lite på en stock. Jag kunde då notera en liten hög med äggskal som låg bredvid stocken.

Några dagar senare när jag och Nicke N var ute gick så började jag berätta om denna nyfunna plats och efter mycket om och men så säger tillslut Nicke - jag tror att jag också har varit där.
Min fråga blev då - åt du ägg där? Det visade sig att vi hittat samma rastplats med bara några dagars mellanrum.

Namnet kom sedan av sig själv - Äggskalsberget - berget där det ligger äggskal. numera så har vi flyttat vår rastplats lite och även byggt en eldstad - men kanske vill koka lite kaffe också.

Wilma

Det här är Wilma!!!

Wilma är en femårig blandras vi haft sedan hon var knappt fyllda 8 veckor.

Hon är världens mysigaste, hungrigaste och suraste hund men för det mesta är hon bara mysig och trött.
Hon älskar att mysa i soffan, sängen eller favoritstället som är min vintersovsäck som ligger slängd i hörnet av sovrummet, där bullar hon in sig så bra huvudet sticker fram sen sover hon som en stock.

Wilmas pappa var Malteser och hennes mamma hälften dvärgpudel och Australiensisk terrier, hon har ganska mycket terrier i utseendet och är inte större än en liten katt.

Hon följer med på våra frukostpromenader där hon håller sig framme för att sno åt sig den bästa brödkanten eller äggbiten.

Nu väntar hon på att jag ska gå och lägga mig så att hon får sällskap i sovrummet...

Deja vu

Så har man varit halvtidsstudent i nästan en termin. Först kändes det lite ovant, men rätt snart kom man in i gamla vanor igen. Fast det är kart att jag går omkring och undrar var alla barn kommer ifrån - är det något gymnasium som är på besök? för det kan väl inte vara alla dessa som utgör majoriteten av dagens studenter?

I så fall är det nog dags att bilda en studentförening för gamla gubbar... fast det har vi i och för sig redan gjort, en inofficiell sammanslutning som har möte en timme innan föreläsningen med kaffe och bullar från Pressbyrån.

En oangenäm vandring eller hur hamnade jag i skärselden?

I dag har jag vandrat... Det var ingen rolig upplevelse, det hela utspelade sig nämligen i Kista centrum som är en av norra Stockholms otaliga köpgallerior. Jag åkte dit mer Fru N och eftersom hon inte är kvinna nog att stå ut med mitt suckande när hon ska handla så skilde sig våra vägar och vi bestämde träff om en dryg timme. Sedan började jag min vandring. Först besökte jag en av de fåtaliga affärer som har ett något så närt intressant innehåll (enligt min enkla mening) Claes Olsson, men det bjöd inte på några större överraskningar, så jag vandrade vidare.

En av de saker som slog mig är att det är rent otroligt att de kan ha så många affärer och nästan inga som jag finner det värt att besöka - jag tycker det mest verkar bestå av affärer som vill sälja mobiltelefoner och opraktiska, och i mitt tycke, rätt löjeväckande kläder.

För att få tiden att gå funderade jag på att ta en rast, dvs att äta något, då jag inte hade med någon ryggsäck med förtäring så tittade jag vad som bjöds efter vandringsvägen. Jag kom fram till ett stort torg med en massa restauranger runt väggarna och en massa sittplaster i mitten. Ljudnivån där fick alla Sveriges skolmatsalar att verka som oaser av lugn så jag beslöt att leta vidare. Det fanns också massor av caféer men de verkade lika mysiga att fika på som en tunnelbanevagn så jag bestämde mig att helt enkelt hoppa över rasten. Jag tänkte att jag alltid kunde äta i bilen när jag körde hem, det kändes som ett mycket mer rogivande alternativ.

Efter att vandrat omkring i en dryg timme och konstaterar att det inte var så mycket att se här blev jag trött i benen och ville sätta mig och vila. Då kom nästa chock - det fanns inga bänkar att sätta sig och vila på. Tydligen så har de både ondsinta och smarta affärsmännen sett till att det enda sättet att få vila benen på, är att konsumera varorna på deras caféer. Detta tilltag ogillades skarpt av Herr N och jag funderade på att sätta mig på golvet för att vila men misstänkte att detta skulle kunna komma att ogillas starkt av fru N och avstod därför. Istället gick jag ner i garaget och vilade i min kära bil till vi styrde kosan hemåt.

Av mig får kista centrum betyget - en vandringskänga i rumpan...

Ibland undrar man

För tre år sedan (hoppsan vad tiden går) gick vi med sönerna en sträcka på Roslagsleden, och ibland kan man inte låta bli att förundras av de saker som man kan finna i skogen. Eller vad sägs till exempel om några kadaverdelar av en styckad bil? Man kan inte bli annat är nyfiken. Varför ligger den här? Vad tänkte den person som slängde allt i skogen? - det multnar nog och blir jord rätt snart? Men min vän så är det tyvärr inte det kommer att ta många år innan detta rostat bort...

Roadkill ... grävling

När jag och Herr N genomförde det vi senare skulle kalla Uppsalamarschen hittade vi en bit norr om Sigtuna denna nyss hädangångne grävling vid vägkanten.

Som man kan se på bilden var det inte mycket som skvallrade om att den var död bortsett från att den var stel, vi lyfte ner den stackarn i ett buskage och må den där vila i frid.

Annat som kan nämnas generellt om grävlingen som djur är att den alltid har setts som ett skadedjur av allmogen och den har jagats som sådant.

Så här i Decembertider kan det kanske vara trevligt att veta att om grävlingen lägger sig i ide tidigt i november kan man räkna med en sträng vinter, samt om grävlingen kommer ur sitt ide 5 februari och ser sin egen skugga, dvs om solen skiner, kommer den att gå och lägga sig igen i minst 8 veckor, vilket skvallrar om en sen vår.

Att det är tuffa djur är det ingen tvekan om se bara klorna på bilden nedan och när man jagade grävlingen förr i tiden sas det att man skulle ha träkol eller äggskal inanför byxbenen då grävlingen alltid biter tills den hör benet krasa.

Rastplatser jag minns

En av de absoluta höjdpunkterna med att vandra är, enligt mig, att ta rast. Många gånger har det hänt att Nicke N och jag när vi varit ute på vandring varit tvungna att ta en rast igen trots att vi nyss ratat - detta då vi hittat en underbar rastplats som vi inte får missa.

Ett sådant ställe ligger vid Karby utefter Roslagsleden. Vi hade tagit rast vid affären och belöna oss med varsin glass, sedan när vi gått ett litet tag så kom vi fram till denna underbara kyrkoruin. Nu var det bara att rast igen, och en rejäl sådan. fram med triangiaköket för att äta lunch och sedan en tupplur på detta. Vi blev nog kvar två timmar vid detta underbara ställe, och det var det värt.

Jag är också helt säker på att gud inte hade något emot detta besök.

Fiske i Kilsbergen

Förra sommaren packade jag och grabben ( min son ) in oss i vår lilla bil för att åka och fiska vid Krampen i Skinnskatteberg. Vi stannade till Vid Jormas fiske i Köping för att köpa fiskekort, dessvärre hade han slut på fiskekort till Krampen men rådde oss att styra kosan mot Kilsbergen istället, då Krampen hade visat sig vara utfiskat sedan ett tag.

Sagt och gjort vi styrde kosan mot Kilsbergen...
Efter ca en och en halv timme var vi framme vid Ånnaboda friluftsområde, slog upp tältet, grillade några korvar och kröp till kojs. Vi vaknade till en mulen himmel men tänkte de klarnar väll upp...

Vi fiskade oss runt halva Ånnabodasjön utan ett napp...dock såg vi att det fanns ganska gott om fisk i sjön. Efter ett tag började det regna ganska mycket så vi tröttnade och bestämde oss för att hoppa in i bilen för att bege oss till Kilsbergen ( Vilingsberg ) även här fanns det mycket fisk och ett flertal sjöar men även här väldigt mycket regn...

Vi fiskade flera timmar utan ett napp...sedan hoppade vi dyngsura in i bilen igen och styrde kosan hemåt...vi tröstade oss med varmkorv och bröd på hemvägen.

På det hela taget var det en ganska lyckad fiske tur ändå bortsätt från regnet och det faktum att vi inte fick någon fisk, lär inte besöka Åndaboda igen då detta ställe var lite för mycket Disneyland för mig, men jag skall definitivt besöka Kilsbergen igen då det både fanns gått om ställen att sätta upp läger på och ett flertal sjöar att fiska i.

Här ovan ser ni en bild på hur det såg ut kvällen innan himlen öppnade sig, bilden nedan visar min skitiga bil efter denna fiske tur det mesta han dock att regna bort på hemvägen.

Huset som gud glömde?

Jag har åkt en hel del på E4 från Stockholm till Gävle. Sedan den nya motorvägen blev klar är resan en halvtimme kortare och går numera på endast en och en halv timme. Det är helt klar en fördel, men visst kan man sakna den "gamla" E4:an ibland och dess sträckning genom de olika samhällena. Ta till exempel "ödemacken" som låg en bit efter Månkarbo, den har verkligen varit något som man mer än en gång kommit att fundera över - hur kan det bli såhär?