När jag och Herr N genomförde det vi senare skulle kalla Uppsalamarschen hittade vi en bit norr om Sigtuna denna nyss hädangångne grävling vid vägkanten.
Som man kan se på bilden var det inte mycket som skvallrade om att den var död bortsett från att den var stel, vi lyfte ner den stackarn i ett buskage och må den där vila i frid.
Annat som kan nämnas generellt om grävlingen som djur är att den alltid har setts som ett skadedjur av allmogen och den har jagats som sådant.
Så här i Decembertider kan det kanske vara trevligt att veta att om grävlingen lägger sig i ide tidigt i november kan man räkna med en sträng vinter, samt om grävlingen kommer ur sitt ide 5 februari och ser sin egen skugga, dvs om solen skiner, kommer den att gå och lägga sig igen i minst 8 veckor, vilket skvallrar om en sen vår.
Att det är tuffa djur är det ingen tvekan om se bara klorna på bilden nedan och när man jagade grävlingen förr i tiden sas det att man skulle ha träkol eller äggskal inanför byxbenen då grävlingen alltid biter tills den hör benet krasa.
Väldigt imponerande klor, på ett i övrigt väldigt vacker djur om jag får säga min mening.
SvaraRadera